Etiketter
autolys, baksten, dinkel, Labans, Orga, rågsikt, recept, Saltå, surdeg, valnötter, vatten, vetemjöl
Som en repig LP-skiva så lyckas den otålige bagaren misslyckas än en gång. Det sägs att man lär av sina motgångar, vilket får mig att fundera på hur mycket jag egentligen kan. Kanske är jag bara lite ”känslig” för motgångar, men nog vore det väl själva f-n om det inte skulle gå att få någon slags kontinuerlig kvalitet i bröden. Det är nog bara att ge sig på eländet igen och tygla otåligheten. Surdegar låter sig inte stressas!
Målet med denna omgång bakning var att åstadkomma ett valnötsbröd, inspirerat av Sebastièn Boudets recept.
Valnötsbröd
250 g dinkelmjöl (Labans)
250 g vetemjöl (Saltå)
250 g rågsikt (Orga)
500 g ljummet vatten
10 g salt (tyvärr bara vanligt bordssalt denna gång)
200 g uppfriskad surdeg
260 g rostade valnötter
Surdegen vispades ner i vattnet, varefter övriga torra ingredienser (förutom nötterna) rördes ner. Degen fick vila i ca 1,5 timme så att mjölet tog upp all vätska ordentligt. Därefter knådades degen ca 10 min i matberedaren (jag var lat) tills den hade fin struktur. Degen stjälptes ut på ett mjölat bakbord och de rostade och avsvalnade nötterna veks in i degen. Det blev i mina ögon hysteriskt mycket nötter. Det blev mer en hög nötter med en tunn hinna deg än en deg med nötter i. Redan där borde jag ha anat oråd. Degen lades i en mjölad bakduk i den vanliga plastlådan och fick stå i rumstemperatur ca 4 timmar. Innan jag kröp till sängs så gjorde jag ett försök att forma degen till en limpa, det blev mer likt ett knotigt vedträ. Detta vedträ lades tillbaka i lådan, vilken sedan ställdes in i kylen. Där fick den stå till nästa kväll, alltså ca 24 timmar. Väl hemkommen från jobbet flyttades lådan ut i rumstemperatur samtidigt som ugn och baksten värmdes till 250 grader. Degen såg inte ut som en limpa utan mer som en olycka. Olyckan fick därför flytta över i en jäskorg där den blev liggande i en timme eller två. Slutligen stjälptes det hela upp på en bakspade och in i ugnen tillsammans med en skopa vatten. Efter 55 minuter togs ”brödet” ut och fick svalna under en bakduk. Med darrande händer satte jag brödkniven i brödet och delade det i två delar. Det knastrade om skorpan och om nötterna, men inkråmet var tyvärr alldeles för kompakt för att räknas som lyckat.
Inkråmet hade dock potential att kunna bli bra, om bara bagaren hade haft lite mer tålamod och kanske stannat vid halva mängden valnötter. Om man tittar riktigt noga så finns det porer i brödet, men mängden inkråm i förhållande till mängden nötter är alldeles för liten. Det är väl bara att erkänna att den uppfriskade surdegen hade behövt en liten stund till på sig att komma igång så att degen hade fått kraft och ork att jäsa upp mellan nötterna. Möjligen hade den behövt en extra omgång med uppfriskning innan den blandades i degen. Hade jag stannat upp och smakat och doftat på burken så hade ”olyckan” inte behövt inträffa. Vän av ordning ställer sig frågan, hur många gånger måste bagaren misslyckas innan hon lär sig? Ännu verkar inte den kritiska massan ha uppnåtts.
Skam den som ger sig. Resten av surdegen har nu fått lite vatten och fräscht mjöl, imorgon skall det sättas en ny deg!!! Denna gång ett alldeles vanligt bröd utan några nötter.
Back to basics!