Det upphör aldrig att förvåna mig hur stor besvikelsen är efter ett misslyckat bakningsexperiment. Lika euforisk som lyckokänslan är av att skära upp ett vackert, väldoftande bröd med underbart inkråm, lika nedslående är känslan av misslyckande när ett vackert, väldoftande bröd visar sig innehålla ett kompakt och degigt inkråm. Trots att det ”bara” rör sig om lite mjöl, vatten och salt, så känns i hjärtat. Något som man tror sig gjort sitt bästa att behandla med respekt och kärlek, visar sig vara synnerligen motsträvigt och otacksamt. Jag skriver ”tror sig” eftersom det i efterhand går att spåra eventuella snedsteg.
Kanske var inte surdegen så pigg som den borde ha varit. Kanske fick inte degen den knådning som den förtjänande. Kanske fick inte degen ligga och komma igång riktigt innan den förvisades till sin låda och en plats på altanen över natten. Kanske…. om det inte vore för alla kanske! Hur som helst så hade det kunna bli ett bra bröd, så här följer ett recept och en förhoppning att någon annan kanske (där var det igen) har en bättre dag än jag.
På hyllan i mitt skafferi stod en bortglömd flaska porter och samlade damm. Varför inte ersätta en del av degvätskan med porter, tänkte den glada bagaren. På en annan hylla stod en påse med lite 4-kross och såg övergiven ut. Lite kross kan ju aldrig vara fel, tänkte samma glada bagare.
Misslyckat men potentiellt lovande bröd
200 g rågmjöl (Orga)
300 g dinkel (Orga)
1000 g vetemjöl (Orga)
200 g havssalt (Maldon eftersom mitt fina oraffinerade salt var slut)
250 g surdeg
1 dl 4-kross som kokades i ca 2 dl vatten och fått svalna
1 flaska porter (500g)
500 g vatten
Allt blandades och fick genomgå autolys i ca 2 timmar innan det knådades och lades i en låda. Degen fick vila ligga ca 1,5 timme på i rumstemperatur (lite kort) och ställdes sedan ut på altanen. Natten var tyvärr kall (ca 3 grader). På morgonen spänndes degen upp lite grann innan den lades tillbaka i lådan och ställdes i kylen över dagen. På kvällen formades två limpor och lades på mjölade linnedukar i jäskorgar. De fick stå i rumstemperatur några timmar innan den snittades och gräddades på baksten i 250 grader (tillsammans med lite vatten) i ca 50 min.
Både deg och bröd doftade underbart, lite sött och lite bränt, av portern. Tyvärr visade sig inkråmet vara alldeles för kompakt och degigt. Den glade bagaren hade varit lite för snabb att förvisa degen ut i kylan. Bättre lycka nästa gång.
Även ett misslyckande har sina fördelar. Man påminns om vikten av tålamod och ödmjukhet inför sin surdeg. Den låter sig inte stressas, utan kräver en tålmodig bagare.
Onwards and upwards, det finns mer mjöl i skafferiet och vatten i kranen!